Sagan om häxan Surtant!

Jag hatar å ha det så här! Detta kommer nästan å ta livet av mig känns det som, det känns som om kroppen ska falla sönder och kvar blir bara spillror. Vet inte om någon kan fatta hur det känns, hur det värker i kroppen och i själen och hur rädslan griper hårdare tag om mitt hjärta. Jag hatar att inte kunna röra, känna doften, känna värmen och kunna se på riktigt! Allt blir så svårt då man ska vara ifrån varandra under längre tag. Nu är väll inte 4 dagar någonting egentligen, men för mig är känns det som 100 år, och lika länge känns det som innan vi ses igen. Rädslan över att förlora att förstöra ngt plågar mig. Rädslan över att jag ska förlora honom till någon annan dyker upp som gubben i lådan, rädslan att han ska ledsna och försvinna bort som en fågel i fjärran. Jag vill inte vara ngt kontrollfreek som måste ringa 3000 gånger per dag, vill inte hålla för hårt. "Kärleken är som en fågel, håller man den för löst så flyger den och håller man den för hårt så dör den." Vill ju vara den glada och positiva prinsessan som han träffade, men som nu mest är häxan Surtant känns det som. Vill höra hans röst hela tiden, verkligen förstå att det är sant, han finns i mitt liv och jag hoppas ju att han är där för att stanna. Jag vill tro att vi har samma framtidsvision, samma dröm om ett liv tillsammans, men återigen visar sig rädslan över att förstöra den visionen. Men hur skulle jag ha känt om jag stått i hans skor, med någon som var mer negativ än positiv och som gnällde på minsta lilla och ifrågasatte 1 miljon saker? Skulle jag stå lika bi och vara lika lojal och underbar som han är nu? Jag vill tro att bara man älskar en annan människa tillräckligt mycket så kan man flytta berg. Tillsammans skulle vi rida ut stormen! Genom sig själv känner man andra. Det är så svårt att förstå hur en människa kan vara så snäll, lojal, empatisk, underbar, social och stadig som han. Finns det verkligen sådana, ja uppenbart så gör det ju det. För inte är allt bara en illusion, en synvilla? Nej det är varken en illusion eller en synvilla, han existerar på riktigt, hans varma hjärta slår och blodet pumpas runt i hans kropp. Han är ingen robot, ingen iskall actionhjälte eller något odjur från helvetet, han besitter en varm själ och ska han komma någonstans ifrån så är det himlen. Han har kommit hit från himlen, och det vet man då man ser att det gnistrar som stjärnor i hans ögon. Och det är allt detta som gör att jag fastnar i rädslans klor, rädslan över att förlora. Men är man två som blir ett, man är fysiskt nära varandra, så man känner värmen från hans kropp, så vet man och man behöver inte fundera. Då vet man! Hatar mig själv för att jag analyserar, mikroskoperar, dissikerar och fördelar allt som händer och sker runt mig. Minsta lilla rörelse eller ord analyseras. Vad? Varför? Tänk om...? Allt detta leder till missförstånd och irritation och det är ju inte så svårt att lista ut vem som står bakom 99% av irritationen. Häxan Surtant, alias jag! Det finns en sådan värme och lojalitet hos honom, hans hjärta är så fyllt av kärlek att det är konstigt att det får plats i bröstkorgen. Han besitter en styrka som många inte är i närheten av att ha och han besitter en trygghet som många saknar. Han är stark, oerhört stark, för just nu bär han mig eftersom jag inte kan gå själv. Han håller mig ovanför vattenytan för att jag inte kan simma och han fyller mina lungor med luft då jag inte kan andas. Och tyvärr så lyckas jag inte visa all min tacksamhet till honom mitt i allt detta, för att häxan Surtant dyker upp och sprider negativa vibrationer runt sig och tänker nästan bara på sig själv. Jag tror det är hon som ligger bakom all rädslan som finns att förlora honom, för det är hon som skulle kunna få honom att fly från allt detta. Så jag hatar inte bara mig själv utan också häxan Surtant som tar min kropp i besittning och beter sig verkligen som en häxa, en bitch, som far och sprider negativism och gråter så mycket så folk nästan drunknar. Men jag vill inte drunkna, jag vill fortsätta kämpa och få tillbaka glädjen i livet som då vi möttes. Jag har nog med att hålla mig flytande i känslornas hav, där stormen viner, åskan går och tornadoserna sveper fram och sliter med sig allt i deras väg än å plaska i häxans Surtants tårar. Och mitt i detta står han, lika fast och stadig som ett berg, och håller mig tätt intill sig tills att stormen har lagt sig och åskan tystnat. Utan honom är jag inte hel, nästan inte halv heller. Han är den pusselbit som alltid har saknats i mitt pussel och tillsammans med honom är pusslet komplett. Men pusslet blir ju aldrig riktigt komplett om man hela tiden ska plocka bort och sätta dit biten igen. Han saknas i mitt liv då jag är här och han är där och jag hatar att vara ifrån honom, visst kan man behöva lite space ibland, men det får jag nog av då han är på skolan på dagarna. För med så långt i mellan oss så finns förskräckelsen att han sku ångra sig då häxan Surtant stadigt är på språng och klämmer sig in mellan oss på Skype eller i mobilen. Men hon ska förstöras och förgöras och sedan han knuffat henne ner i helvetet eller förgiftat hon med alla hennes piller så kommer den där glada och positiva tjejen, Åsa, fram och prinsen får tillbaka sin prinsessa och så lever dom lyckliga i alla sina dagar! För det ska vi göra, bara jag orkar ta mig igenom detta, stå ut, vänta och tro och framför allt SLUTA ANALYSERA allt! För hellre att jag har det så här och väntar på att få bo ihop än att inte ha honom alls. Har jag inte dött tidigare så lär jag ju göra det om jag skulle mista honom! Adam jag älskar dig mer än alla stjärnor på himlen, mer än allt vatten i haven och mer än jag någonsin kan beskriva. Stå ut min prins, mitt hjärta, för snart seglar vi förhoppningsvis i medvind. Tack för att du finns där! Du och jag mot världen, i evighet! <3 nbsp="nbsp" p="p" puss="puss">

"Du är den vackraste jag mött..."

"Så du är en tvilling, jag visste det,

såg jag nästan direkt,

styrd utav Solen och Mars kan jag se,

vi är så gott som redan släkt.

Du är en framåt person,

som har en hög ambition,

en lycklig framtid astrologen spår,

vart du än på vägen går.

Du är den vackraste jag mött,

inte påmålad och falsk som andra,

du har väckt upp det jag trott var dött,

och när du har mig när jag tar dig,

din hungrande kropp får frid,

bortom all rum och tid.

Då är du den finaste jag mött.

Och nu sitter dom och skriver poem,

dricker rödvin var kväll,

löser alla världsliga problem,

och älskar till skalden Sundell.

Måste människor slåss,

får aldrig hända oss,

man måste tänka klart va positiv,

förverkliga sig själv och sitt liv.

Du är den finaste jag mött

Du är den finaste jag mött

Du är den vackraste jag mött,

inte tuff och kall och hård som andra,

du har väckt upp det jag trott var dött,

och när jag har dig när du tar mig,

min hungrande kropp får frid bortom all rum och tid

Du är den finaste jag mött

Du är den finaste jag mött"

Älskar dig Adam!

Min ängel!

Tänk att man kan älska en annan människa så mycket, en människa som inte är inom familjen. Ja nu är han ju familjen, men då vi träffades var han ju inte det, och ju mer jag lär känna honom och ju mer tid jag tillbringar med honom ju mer älskar jag honom. Nu har vi tillbringat tre och en halv vecka tillsammans, tre och en halv vecka som har varit super bra. Trots att en vecka bestod av att vi låg i influensa med feber och hosta, jätte kul......! Vi firade jul här hemma hos mamma och pappa tillsammans med syster med barn och på annandagen så åkte vi till Äppelbo och hade lite jul ihop med hans mamma och pappa och brorsa med sambo. Alldeles "lägligt" till influensan så gick parabolen sönder å vi var utan tv, jippie! Helg å ingen som kunde komma å laga den, så vi fick kolla genom datan, och visst det var ju helt klart bättre än inget men aningen begränsat. Så härligt att sitta och mysa tillsammans i soffan, ja egentligen allt är mysigt. Att få vakna upp tillsammans på morgonen, äta frukost tillsammans, kanske jaga, laga och äta middag ihop, mysa i soffan och sedan få krypa ner och somna tillsammans. Jag älskar känslan av att man vaknar till på natten och känner att han faktiskt ligger där, krypa intill och somna till hans andetag. Det har varit mycket kämpigt oxå i jul och nyår och han har varit fantastisk underbar och haft en ängels tålamod. Det var jätte kämpigt och åka hem i morse, jag ska på hospitalet i morgon så jag var tvungen att åka. Tror aldrig resan hem varit så lång..... Jag vet inte när vi kommer att ses igen, men jag skulle kunna sätta mig i bilen och åka dit i morgon om det var så. Det tar ju på krafterna att åka oxå, men jag mår ju inge bra av å vara bara hemma å fundera. Är jag där så slipper jag ju vara ensam och sedan tror jag det lättar tillfrisknandet av å vara med den man älskar mest, mannen i ens liv. Jag mår ju bäst tillsammans med honom. Han tycker att doktorn borde skriva ut han som medicin åt mig, men jag tror det blir svårt eftersom dom helst inte skriver ut medicin som är beroendeframkallande ;0) Det e ju så att jag kan ju lika gärna ligga där på soffan och gråta som att ligga här och gråta. Det blir väll bättre och bättre, och mycket är hans förtjänst, att han bara finns och existerar. Tack för att du finns i mitt liv älskade Adam! Vi har inte varit tillsammans så jätte länge, även om det känns som vi känt varandra hela livet, men jag vet att jag vill dela resten av mitt liv med honom, bygga en framtid tillsammans. Folk tycker säkert att man går för fort fram, men jag tror att det är så att vet man så vet man! Å jag vet!!! ;0)  

En klippa att luta sig mot!

Just nu är det verkligen inget som känns lätt, eller jo det med Adam, men allt annat runt om. Det känns som om en snara dras åt allt mer och pressen blir bara större, karusellen bara snurrar och man hinner inte med. Pressen och ovissheten gräver ett hål i mig, det bästa kanske vore att man inte behöver ta valet ang hur man får jobb eller inte får jobb, då var det inte så mycket å fundera över. 8 h sömn per natt är inte nog just nu, jag skulle kunna sova dygnet runt för att försöka komma tillbaka till det normala. Men mitt i detta är jag så sjukt jävla glad att jag har Adam som står där som en klippa som inte viker en mm. Det betyder så otroligt mycket att han finns där och inte sticker. Vetskapen om att han kommer att stå där och plocka upp skärvorna och sedan fixa det bit för bit tills man är hel igen, klättra upp för branten tillsammans med en då man fallit. Det är en sådana viktiga bitar och ngt som jag alltid letat efter. Någon som är trygg i sig själv och som inte sviker och sticker med svansen mellan benen. Jag har två prinsar hemma som sku smita med svansen mellan benen om dom sku blir skrämda, så jag behöver inte en till. Och som tur är så är inte Adam sådan, det känns som att han kommer stå där även när stormarna blåser som värst och man mår som sämst. Vi har inte känt varandra spec länge och inte heller varit tillsammans spec länge, även om det känns som flera år, men ändå finns känslan där att jag kan lita fullt på honom. En känsla som är så skön och framför allt trygg. Ja nog alltid e han ngt speciellt, nått väldigt speciellt. Och för varje gång vi ses så vet jag mer och mer att jag inte överdriver då jag säger att han är ett underverk! Tack för du finns Adam, älskar dig! Puss

Love!! <3 td="td">

Detta är första dagen på resten av vårat liv tillsammans :0) Det är 10 dagar sedan sist jag skrev, och det är 10 dagar tills vi ses nästa gång :0( Det är ju bara huuuuuur länge som helst! I ons så kom älsklingen med bussen från Mora så han följde med på jobbet en stund innan vi åkte å handlade å strosade lite i butiker. Det är så underbart att bara få vara nära honom! Snurrade till lite middag innan vi åkte ner till mamma och pappa och drack kaffe. I torsdags så jobbade jag så han kom in till stan och hämtade mig och vi var ut å käkade och kollade lite i affärer. På vägen hem fyndade vi 6 filmer, Irene Huss, för 200 spänn, så kvällen blev fylld av filmmys och ännu mer filmmys! På fredagen så skulle Nino kastreras så fm blev lugn och sedan vi lämnat honom hos veterinären i Röde så åkte vi till Krokom å käkade å sedan blåste vi in till stan och köpte varsin Onepeice dräckt, båda ljusblåa så vi såg ut som smurfar. Jätte söta! ;0) Hämtade lilla Nino som inte var i så full form som han var på morgonen och åkte hem och lagade en älgfilémiddag med potatiskroketter å så rött vin till. Svidade om till våra mysdressar och kröp ner i soffan och kollade på film, njuuuuuutning!!! Lör tog vi sovmorgon å sedan åkte vi Offerdal runt och var in och hälsade på moster i Landön innan det blev middag hos mor och far. Så kom ju söndagen och han skulle åka med bussen halv ett och det gjorde ont redan på morgonen att han skulle åka hem och vi sku skiljas åt för ett tag. Fast att det var på håret så hann han tyvärr med bussen, jag hade ju liksom gärna behållt han en natt till.... Ja å sedan han åkt så infann sig den där tomma, tunga och dystra känslan som alltid kommer då man skiljs åt. Allt blir liksom tömt på energi och känns bara jobbigt. Om någon skulle erbjuda mig ett bra jobb där nere imorgon skulle jag packa och flytta ner, utan tvekan! Han bor så himla fint där nere på en super mysig gård där man kan ha lite djur, hundgårdar osv. Huset har utbyggnadspotential den dag vi ska ha familj och jag har stor trivts där sedan första ggn jag steg in där, kan ju också vara för att jag älskar att vara i hans närhet. Sku nog kunna bo i ett hål i väggen bara vi fick vara tillsammans. Det kanske sku bli lite jobbigt i längden å bo i ett hål i väggen, men ni fattar vad jag menar. Jag finner verkligen inget fel på honom, och det är så skönt att se att han älskar hela mig och att det innefattar mina prinsar! Jag är verkligen inte van det, dom har typ mest setts som ett problem och har skapat irritation vilket i sin tur lett till svalnade känslor. Därför är det så skönt att det funkar och att han är så underbar! Älskar honom så sjukt sjukt mycket!! Puss puss älskling och tack för en underbar helg!

100 mil är inget om man älskar varandra!

Kan man sakna någon så man går sönder? Om man kan det så känns det som jag ska göra det, det gör ont varje stund vi inte är tillsammans och mitt liv är inte komplett då han inte är i närheten. Det är liksom ment-to-be. Men det känns inte som att någon kan förstå hur jobbigt det känns och att allt annat känns så tungt och obetydligt (obetydligt är fel ord, men det viktigaste är att vi får vara tillsammans). Vi skulle ju egentligen få en långhelg tillsammans tor-mån, men så var han tvungen å jobba i helgen så det såg inte ut att bli ngt eftersom det sku bli så kort tid å åka. Men ett dygn är bättre än inget, så jag sopade ner 50 mil så att vi skulle få ses ett litet tag i alla fall. 100 mil är inget om man älskar varandra! Å vi har verkligen njutit varenda sekund av att vara tillsammans, pratat massor, drömt om framtiden, myst, filosoferat och helt enkelt bara njutit av att som sagt bara vara tillsammans. Ätit middag med hans föräldrar, promenerat och kollat på film. Många skulle garanterat idiotförklara oss som kan ligga och prata, gå runt och planera och drömma om familj och en framtid ihop efter så kort tid. Men någonstans måste man känna att det är rätt, för jag ville väll aldrig i helvete ha barn i förra förhållandet. Antagligen för att det inte var rätt. Men det måste ju vara rätt då man tänker på den andra personen hela tiden, både dag och natt, man håller på längta ihjäl sig och man känner sig trasig utan den andra. Kär å galen? Ja kanske, men man ska gå efter vad magkänslan säger och den säger det är rätt. Visst man kan aldrig säga att det är rätt till 100% för än den dag man står där och det är dags att gå vidare mot pärleporten, eftersom man då kan se tillbaka på livet och se att man satt bo, fått barn som sedan fått egna barn, ridit ut stormar och lagat sår och ändå fortfarande är lika kära som för 60 år sedan. Då vet man att det verkligen var rätt, men innan man kommer dit så kan man som sagt var inte veta till 100% att det är rätt, men man kan veta om det är 99,999% rätt eller 35% rätt, och detta känns verkligen som 99,999%. Jag älskar att ligga intill honom och filosofera och drunkna i hans fina ögon och somna i hans famn. I morse åkte han halv fyra till Mariestad för att jobba :'0( Det blev så tomt och kallt i sängen. Sängen kändes som ett hav och själv var man en liten liten båt helt vilse och det tog länge innan jag somnade om och vaknade med en ännu större känsla av tomhet. Han ska ju liksom bara vara där då jag vaknar, har ju vant mig vid det ;0) Låg länge och tänkte på huset och gården och på vad vi surrat om och att jag skulle inte ha några problem med att bo där. Plockade ihop och stuvade in sakerna i bilen, låste och sedan åkte jag till Sörombäcken till hans föräldrar och åt frukost. Hans pappa, Peter, hade gjort äggröra å bacon, en perfekt lör.frukost :0) Jag satt länge kvar och pratade med hans mamma sedan Peter åkt till skogen med Neiti. Man brukar prata om svärmödrar från helvetet men detta är nog svärmor från himmelen eller kanske ska säga svärföräldrar från himmelen ;0) De är så oerhört trevliga och lättsamma, och precis som med Adam så känns det som jag sku känt den längre än vad jag gjort. Dom har verkligen fått en att känna sig välkommen och verkligen visat hur glada dom är för våran skull, precis som mamma och pappa. Och idag då jag var nästan hemma så ringde hans mamma för att höra hur det gick och om jag snart var framme, jag blev så glad och rörd att jag nästan fick tårar i ögonen för att dom bryr sig så mycket. Så det är ju inte konstigt att Adam är så underbar som han är med så underbara föräldrar. Hade nog kunnat sitta å surra med hans mamma flera timmar till, men jag var tvungen att åka om jag skulle komma hem i någorlunda tid. Resan hem gick bra men hemma var det så tomt och tyst och kallt, ville helst ta prinsarna och åka tillbaka till Opsaheden. Älskar han så sjukt sjukt mycket att det går liksom inte att beskriva i ord hur jag än försöker. Jag vet att du läser detta älskade Adam, så jag hoppas du förstår att jag älskar dig av hela mitt hjärta! <3 puss="puss">

Ännu en helg är till enda och jag saknar honom redan. Vi har varit uppe i Hösjöberg och jagat i helgen, och man kan säga att det gick bra. Jag sköt min andra älg, med gott stöd av min älskade. En bra händelse att dela med den jag älskar, å så fick han ju se att jag faktiskt törs skjuta å inte alltid fegade som då han fick skjuta kon sist. Vi gick med Greta, men vid myrkanten så fick vi se på pejlen att Esa, till Stefan, kom farandes rätt mot oss, så vi gjorde oss klar för han kunde ju ha älg framför sig. Å mycket riktigt så uppe på hygget dyker det upp en tjur som turligt nog vinklade rätt ner mot oss å kom fram i myrkanten. Egentligen gick det liiiite väl fort för att jag sku skjuta, men: Ett skott man inte skjutit kan heller inte bli träff ;0) Nej så illa är det inte, men det kändes bra fast att den kom i full fart och det blev två smällar, å likaså Adam fick iväg två. Har man börjat måste man ju avsluta. Å bara ett tio tal meter in låg oxen stendöd. Turligt nog så blev mitt ena skott en lungträff, dock lite långt bak, men det tog ju där det skulle ändå. Den hade ju inga horn å skryta om, men det var ändå en älg. En död älg är en bra älg ;0P (Ta nu inte allt så allvarligt) På kvällen blev det pizza och någon öl å sedan somna i älsklingens varma famn. Jag är så lycklig då jag känner hans rytmiska hjärtljud, det fyller mig med liv å energi. Hans hjärtslag löser ut en massa endorfiner då vi sover som gör mig glad å lycklig, och som jag sagt tidigare så är det så fint att se han sova då ljuset från månens skära kastar sitt varma sken på han och som får hans hy att nästan skimra. I mina ögon är han verkligen fulländad! Jag längtar till tors då jag ska åka ner till honom å vara där hela helgen, och då ska vi fixa till hundgården så den är rymningssäker så att jag kan ha med mig småtrollen dit. Och har jag med mig dom dit så är min egen familj (om man då bortser från att mamma å pappa är min familj oxå) för tillfället fullkomlig. Och att på natten vakna å höra voffsingarnas snarkningar och känna älsklingens andetag och hjärtslag då måste allt verkligen kännas just fullkomligt. Hoppas bara han orkar ha mina små illbattingar där, men så mycket som vi älskar varandra är nog inte det ngt problem. Nu ska jag hoppa i duschen å sedan Skypa med älsklingen! God natt! Älskar dig Adam!