Jag hatar å ha det så här! Detta kommer nästan å ta livet av mig känns det som, det känns som om kroppen ska falla sönder och kvar blir bara spillror. Vet inte om någon kan fatta hur det känns, hur det värker i kroppen och i själen och hur rädslan griper hårdare tag om mitt hjärta. Jag hatar att inte kunna röra, känna doften, känna värmen och kunna se på riktigt! Allt blir så svårt då man ska vara ifrån varandra under längre tag. Nu är väll inte 4 dagar någonting egentligen, men för mig är känns det som 100 år, och lika länge känns det som innan vi ses igen. Rädslan över att förlora att förstöra ngt plågar mig. Rädslan över att jag ska förlora honom till någon annan dyker upp som gubben i lådan, rädslan att han ska ledsna och försvinna bort som en fågel i fjärran. Jag vill inte vara ngt kontrollfreek som måste ringa 3000 gånger per dag, vill inte hålla för hårt.
"Kärleken är som en fågel, håller man den för löst så flyger den och håller man den för hårt så dör den." Vill ju vara den glada och positiva prinsessan som han träffade, men som nu mest är häxan Surtant känns det som. Vill höra hans röst hela tiden, verkligen förstå att det är sant, han finns i mitt liv och jag hoppas ju att han är där för att stanna. Jag vill tro att vi har samma framtidsvision, samma dröm om ett liv tillsammans, men återigen visar sig rädslan över att förstöra den visionen. Men hur skulle jag ha känt om jag stått i hans skor, med någon som var mer negativ än positiv och som gnällde på minsta lilla och ifrågasatte 1 miljon saker? Skulle jag stå lika bi och vara lika lojal och underbar som han är nu? Jag vill tro att bara man älskar en annan människa tillräckligt mycket så kan man flytta berg. Tillsammans skulle vi rida ut stormen! Genom sig själv känner man andra. Det är så svårt att förstå hur en människa kan vara så snäll, lojal, empatisk, underbar, social och stadig som han. Finns det verkligen sådana, ja uppenbart så gör det ju det. För inte är allt bara en illusion, en synvilla? Nej det är varken en illusion eller en synvilla, han existerar på riktigt, hans varma hjärta slår och blodet pumpas runt i hans kropp. Han är ingen robot, ingen iskall actionhjälte eller något odjur från helvetet, han besitter en varm själ och ska han komma någonstans ifrån så är det himlen. Han har kommit hit från himlen, och det vet man då man ser att det gnistrar som stjärnor i hans ögon. Och det är allt detta som gör att jag fastnar i rädslans klor, rädslan över att förlora. Men är man två som blir ett, man är fysiskt nära varandra, så man känner värmen från hans kropp, så vet man och man behöver inte fundera. Då vet man! Hatar mig själv för att jag analyserar, mikroskoperar, dissikerar och fördelar allt som händer och sker runt mig. Minsta lilla rörelse eller ord analyseras. Vad? Varför? Tänk om...? Allt detta leder till missförstånd och irritation och det är ju inte så svårt att lista ut vem som står bakom 99% av irritationen. Häxan Surtant, alias jag! Det finns en sådan värme och lojalitet hos honom, hans hjärta är så fyllt av kärlek att det är konstigt att det får plats i bröstkorgen. Han besitter en styrka som många inte är i närheten av att ha och han besitter en trygghet som många saknar. Han är stark, oerhört stark, för just nu bär han mig eftersom jag inte kan gå själv. Han håller mig ovanför vattenytan för att jag inte kan simma och han fyller mina lungor med luft då jag inte kan andas. Och tyvärr så lyckas jag inte visa all min tacksamhet till honom mitt i allt detta, för att häxan Surtant dyker upp och sprider negativa vibrationer runt sig och tänker nästan bara på sig själv. Jag tror det är hon som ligger bakom all rädslan som finns att förlora honom, för det är hon som skulle kunna få honom att fly från allt detta. Så jag hatar inte bara mig själv utan också häxan Surtant som tar min kropp i besittning och beter sig verkligen som en häxa, en bitch, som far och sprider negativism och gråter så mycket så folk nästan drunknar. Men jag vill inte drunkna, jag vill fortsätta kämpa och få tillbaka glädjen i livet som då vi möttes. Jag har nog med att hålla mig flytande i känslornas hav, där stormen viner, åskan går och tornadoserna sveper fram och sliter med sig allt i deras väg än å plaska i häxans Surtants tårar. Och mitt i detta står han, lika fast och stadig som ett berg, och håller mig tätt intill sig tills att stormen har lagt sig och åskan tystnat. Utan honom är jag inte hel, nästan inte halv heller. Han är den pusselbit som alltid har saknats i mitt pussel och tillsammans med honom är pusslet komplett. Men pusslet blir ju aldrig riktigt komplett om man hela tiden ska plocka bort och sätta dit biten igen. Han saknas i mitt liv då jag är här och han är där och jag hatar att vara ifrån honom, visst kan man behöva lite space ibland, men det får jag nog av då han är på skolan på dagarna. För med så långt i mellan oss så finns förskräckelsen att han sku ångra sig då häxan Surtant stadigt är på språng och klämmer sig in mellan oss på Skype eller i mobilen. Men hon ska förstöras och förgöras och sedan han knuffat henne ner i helvetet eller förgiftat hon med alla hennes piller så kommer den där glada och positiva tjejen, Åsa, fram och prinsen får tillbaka sin prinsessa och så lever dom lyckliga i alla sina dagar! För det ska vi göra, bara jag orkar ta mig igenom detta, stå ut, vänta och tro och framför allt SLUTA ANALYSERA allt! För hellre att jag har det så här och väntar på att få bo ihop än att inte ha honom alls. Har jag inte dött tidigare så lär jag ju göra det om jag skulle mista honom! Adam jag älskar dig mer än alla stjärnor på himlen, mer än allt vatten i haven och mer än jag någonsin kan beskriva. Stå ut min prins, mitt hjärta, för snart seglar vi förhoppningsvis i medvind. Tack för att du finns där! Du och jag mot världen, i evighet! <3 nbsp="nbsp" p="p" puss="puss">
.JPG)