måndag 26 november 2012

En klippa att luta sig mot!

Just nu är det verkligen inget som känns lätt, eller jo det med Adam, men allt annat runt om. Det känns som om en snara dras åt allt mer och pressen blir bara större, karusellen bara snurrar och man hinner inte med. Pressen och ovissheten gräver ett hål i mig, det bästa kanske vore att man inte behöver ta valet ang hur man får jobb eller inte får jobb, då var det inte så mycket å fundera över. 8 h sömn per natt är inte nog just nu, jag skulle kunna sova dygnet runt för att försöka komma tillbaka till det normala. Men mitt i detta är jag så sjukt jävla glad att jag har Adam som står där som en klippa som inte viker en mm. Det betyder så otroligt mycket att han finns där och inte sticker. Vetskapen om att han kommer att stå där och plocka upp skärvorna och sedan fixa det bit för bit tills man är hel igen, klättra upp för branten tillsammans med en då man fallit. Det är en sådana viktiga bitar och ngt som jag alltid letat efter. Någon som är trygg i sig själv och som inte sviker och sticker med svansen mellan benen. Jag har två prinsar hemma som sku smita med svansen mellan benen om dom sku blir skrämda, så jag behöver inte en till. Och som tur är så är inte Adam sådan, det känns som att han kommer stå där även när stormarna blåser som värst och man mår som sämst. Vi har inte känt varandra spec länge och inte heller varit tillsammans spec länge, även om det känns som flera år, men ändå finns känslan där att jag kan lita fullt på honom. En känsla som är så skön och framför allt trygg. Ja nog alltid e han ngt speciellt, nått väldigt speciellt. Och för varje gång vi ses så vet jag mer och mer att jag inte överdriver då jag säger att han är ett underverk! Tack för du finns Adam, älskar dig! Puss

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar