Ibland känns allt som ett stort svart hål som bara slukar all energi. Man famlar i mörkret efter ngt men hittar inget å ta tag i utan man fortsätter treva. I allmän folkmun kallas det väll PMS, och det gör att jag känner mig ännu mer nere och ledsen än vad jag kan vara annars. Det känns som att någon skär ut inälvorna och det känns som jag bara vill gråta, gråta och gråta. Och mitt i allt detta så känner man sig ensammast i hela världen, även om jag har både mamma, pappa, syskon, vänner och pojkvän. Allt är extra jobbigt denna perioden och jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor och på den stora ensamheten jag känner, så det är nog svårt för folk att förstå hur det är. Speciellt eftersom jag är långt ifrån ensam. Mitt tålamod som annars kan vara kort är nu 0,00001 och jag skulle kunna explodera för lite och inget, och då är man ju så oerhört trevlig å umgås med....not! Jag förstår om Adam sku tycka det är jobbigt eftersom jag som sagt var inte e så trevlig å varken umgås eller prata med. Jag vill ju inte vara så, men jag kan inte styra över det utan får väll bara släppa alla tårar och hoppas på att allt går över så fort som möjligt. Men otrevligheten kommer som ett brev på posten då djävulshornen växer ut i pannan på mig och humöret mitt mer påminner om Satans humör än en ängels. Ibland önskar jag att jag var född som en kille så man slapp detta, men samtidigt inte eftersom jag inte då skulle träffat Adam. Dessutom så är det ingen myt att man blir sjukt sötsugen och skulle kunna döda (ta det inte ordagrant) för typ choklad! Skulle kunna äta sockrad småspik känns det som och får man inte chokladen så känns det nästan som jorden ska gå under. Sedan så e det väll ingen fördel att sitta hemma och fundera och grubbla, för det finns oerhört mycket som man kan komma på och tro på som egentligen inte alls är så dramatiska som det känns då man sitter och funderar. Jag vet att jag är expert på att tolka saker till ngt negativt och det blir ju inte alls bättre under dessa perioder och det är en olat som jag inte vill ha. Sedan så känns det som att jag bara tjatar å tjatar på Adam om detta med sambos å annat runt det. Det kanske bara e jag som känner så och att han inte alls känner lika, att jag tjatar alltså. I början var jag så himla avvaktande och ville ta det lite lugnt, men nu vill jag så himla mycket och så himla gärna. Jag kanske inte skulle ha varit så feg i början, men mina känslor har ju blivit bara starkare och starkare så nu får jag väll för att jag som sagt var så jävla feg. Egentligen så sitter det ju fast i arbete och bil, men det är lätt att anklaga sig själv och finna felen hos sig själv varför saker och ting är som de är. Jag vet ju att han är borta lika mycket på jobb om han bor här som då han bor där nere och att han kanske inte kan komma hem varje helg. Nu har vi ju två hem, hans och mitt, men då har vi ju i alla fall ett gemensamt hem. Vi är sambos. Jag har aldrig varit sambos på riktigt och förra och för övrigt första och enda försöket slutade med att vederbörande flyttade ut rätt så fort, fel är aldrig rätt. Nu är ju det inget jag sörjer, men jag har tron på att detta med Adam ska fungera 100% bättre eftersom rätt är rätt. Han har ju varit sambo tidigare och de flyttade ju ihop ganska så fort, men hans samboskap slutade som mitt gjorde men det tog 5 år istället för 5 veckor innan det tog slut och fel är ju aldrig rätt. Men detta ska inte ta slut vare sig efter 5 veckor eller 5 år, detta ska hålla hela livet. Det är bara det att jag vill typ NU fast att det kanske inte är praktiskt möjligt i nuläget. Jag hoppas så innerligt att han bara jobbar till onsdag så jag kan åka ner till då, för det blir så kort tid från tors kväll till söndag em, å det är ju inte nästgårds heller. Sedan dröjer det ju till den 12/13 juli innan jag kan åka ner igen och det är ganska länge dit. Det är ju så otroligt trevligt detta med PMS!! Nä nu blir det till att torka tårarna, duscha, knappra alvedon, försöka få bort djävulshornen och satansskepnaden jag får vid varje PMS, få till någon mat (Högst oinspirerad!!) och lägga mig tidigt och hoppas på att i morgon är en bättre dag. Älskar dig Adam!
"Jag kommer aldrig lita på en kvinna. Man kan aldrig lite på något som blöder flera dagar i månaden och ändå överlever." / Okänd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar