måndag 20 maj 2013

Jag önskar jag också kunde....

Kan ju börja säga att om du bara vill läsa ett positivt inlägg så kan du ge fan i å fortsätta läsa. Jävla skitdag, eller kanske ska säga skit eftermiddag! Plötsligt så fuckar datorn helt och den går inte starta utan den är helt jävla död och där hade jag en massa bilder å dokument, utan back up på hälften. Sedan jag försökt återuppliva den x antal gånger så blev jag så fruktansvärt jävla arg så jag drämde till den, kanske inte så smart, men i stridens hetta.... Prövade ut å gå med hundarna för att promenera av mig ilskan, men det funkade inte som det brukar göra. Satte mig och prövade rita men ingen inspiration infann sig å just nu känns det som det e skitsamma för det är ändå inte bra å jag blir inte nöjd med resultaten. Alla säger att jag ska skicka in teckningarna till ngn jakttidning för dom är så bra, men vad ska det tjäna till då dom inte sku duga till det. (Om du fortfarande läser så får du skylla dig själv) Såg en tjej på Elmia som målade hundar, å det var så jävla fint å så levande och jag ska ärligt säga att jag e jäkligt avundsjuk på å kunna måla sådär. Det jag målar eller ritar framstår som kludd i jämförelse känns det som, å det känns (just nu) halvt pinsamt å ge bort det jag gjort. Det e kanske bara just nu det känns så, men så duktig som hon var kommer jag aldrig å bli. Men vem fan bryr sig. Sedan känns det som om allt jag gör å tycker bara blir fel, jag gör så jävla gott jag kan!!!! Jag e långt ifrån perfekt, vare sig kroppsligt, utseende eller själsligt, men jag e jag och jag gör som sagt var så jävla gott jag kan. Jag vet att jag kanske gör en höna av en fjäder och att det egentligen kanske inte är så farligt, men jag blir i alla fall ledsen då man gör så gott man kan och sen blir halvt som halvt hånad för det man gör. Sedan kanske jag reagerar mer på det för att det påminner mig så mycket om hur det var i skolan, hån, kränkningar och utfrysning var ett dagligt inslag. Ibland undrar jag hur fan jag överlevde dessa 5 år, dag ut å dag in utan att själv göra slut på lidandet som alla vuxna, utom mamma och pappa, valde å inte se. Hur fan kan man blunda för en sådan sak? Men som sagt så är jag förvånad att jag klarade det. Dock har det ju däremot skett prövningar efteråt, många år sedan nu, men idag skulle jag aldrig kunna eller vilja göra det. För jag har mycket att leva för och jag skulle aldrig riskera å mista mitt hjärta. Å jag sku aldrig någonsin göra ngt som skulle såra honom eller göra han besviken med flit. Jag önskar att hjärtat var här, men jag är inte så oerhört trevlig och umgås med utan mest bara negativ just just nu. Jag vill ju vara den där glada, positiva, snygga och trevliga flickvännen, men för tillfället så är jag varken eller. Men oavsett om han skulle vilja vara här eller inte nu så hade jag gärna haft hans famn å krypa in i. Ja men hur som helst så startade datorn igen efter ett tag, men den låter inte som den ska och det fattas några filer. Om det beror på datorn själv eller för att jag slog till den låter vi vara osagt. Ikväll skulle jag kanske egentligen ha varit på flaggfotbollsträning för att få ut mina aggressioner, men tiden räckte inte riktigt till. Eller jag orkade inte blåsa in till stan å tillbaka för en timme ikväll :0/ Hade jag haft turen å jobba mer inne i stan så hade det inte varit några problem, då hade jag bara kunnat sova över hos min älskade underbara lillasyster, som för övrigt nog
är världens bästa mamma till mosters guldklimpar. Jag har sagt det att den dagen jag får barn så vill jag vara en lika bra mamma som hon. Nu känns det faktiskt lite bättre efter att ha skrivit av sig lite, så nu kanske jag i alla fall når upp till en trevlig flickvän ;0) Adam, jag älskar dig! Puss  

Bild: http://vilda78.blogspot.se/2009/10/sa-manga-tarar.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar