20 år gamla hjärnspöken

"Tårar är själens språk och känslornas röst" "Ögonen är själens spegel" Det låter bara djupt och det kanske det är, men det säger ganska mycket om hur det känns just nu. Jag känner mig ju låg och nere och det visar ju tårarna som kommer och mina ögon känns inte som dom glittrar precis utan mer som en kallkälla typ, mörka tomma och blanka. Å jag vet inte varför det är så här eftersom det egentligen inte finns något som gör att jag ska vara det, fast att jag vet att jag innerst inne bär på saker som typ plågar mig och som gnager i mig. Men det känns som att det finns ingen mening i att ta fram dom eftersom att oavsett vad jag gör så blir det fel. Så fort jag öppnar käften, oavsett när och till vem, så blir det fel och hur jag än beter mig så blir det fel. Det är så det känns i alla fall. Man kan ju börja fundera vad det är som felar hos mig eftersom jag så ofta är nere...och jag vet att det saknas ämnen i kroppen som gör så det blir så här. Å jag blir så arg då jag tänker på att allt kunnat vara annorlunda och saker och ting aldrig hänt på skolan. Å jag tror att de flesta skulle bära med sig ett ärr hela livet om man varje skoldag fått höra hur jävla ful man var, hur tjock, värdelös och menlös man var. Att sedan få höra X antal gånger att din familj skulle ha det mycket bättre utan dig, mamma och pappa skulle ha haft ihjäl dig då du var liten och att ingen skulle sakna dig om du försvann. Ingen kommer att vilja leva med dig, ingen kommer att tycka om dig på riktigt och du kommer att få leva ensam. Det sitter så sjukt jävla inpräntat i själen att ingen kan förstå hur djupt det sitter. Kan jämföra det med att du ristar in något djupt i en sten, det slits ner med åren men det försvinner aldrig. Jag har hittat någon som älskar mig och som jag älskar och där jag vill vara det absolut viktigast i hans liv. Jag hoppas jag är det absolut viktigaste i hans liv, men ibland så kommer frågan om att jag är värd hans kärlek. Jag vet att jag funnit mannen i mitt liv och jag hoppas jag inte förstör för mycket genom att det är så här. Jag vill ju inte att det ska vara så här, men som sagt så hatar jag allt och alla som ligger bakom allt. Varför vägrade alla på skolan att se sanningen? "Nej på våran skola förekommer det ingen mobbning. Punkt slut!" Okej om de då inte ville tro det jag sa, men när de inte ens ville lyssna på mina föräldrar som la ner hela sin själ för att få någon hjälp. Så förbannat svekfullt! Så sedan ca 20 år tillbaka har jag svårt att lite på folk, men definitivt svårt att lite på mig själv och att jag ska duga. Jag känner en så stor jävla avsky mot de som förstörde min skoltid och på så sätt också förstört mycket av mitt vuxna liv. Skulle dom kunna stå till svars och ta på sig skulden för det de gjort om jag lyckats skjuta mig den tors kvällen i februari 2005 eller om jag lyckats med en hängning blott 17 år gammal? Ingen skulle någonsin ta på sig det utan bara se mig en som tragisk person, vilket jag kanske är. Men sveken sitter så djupt, spökenen i huvudet är många och tårarna svämmar ofta över. Det känns som att jag behöver prata om det, få ut allt det jobbiga ett tag, av någon konstig anledning helst med dom som står mig närmast. Dom jag litar på. Men samtidigt så vill jag inte dra ner dom..... Men det är slitigt just nu. Men jag ska kämpa och komma tillbaka till den glada Åsa som fanns för ett år sedan. A+Å = <:3 p="">