Bipolär hundförare!

Ja egentligen vet jag inte hur jag ska börja, men man måste ju börja någonstans. Ja i helgen har det varit jakt men den gick väll inte överdrivet bra. Brorsan sköt en liiiiiiiten liiiiten kalv, den var fortfarande brun och vägde inte mer än 55 kg slaktad. Så man kan se det som att det var en välgärning att låta den sluta sina dagar på jorden. Tveksamt om den ens skulle överlevt vintern, stackaren. Man kan fundera hur naturen egentligen är gjord, varför föds det tex kalvar så sent som i juli så att de har svårt att överleva vintern. Jag vet att det är en del av ekosystemet, men finner det ändå lite märkligt upplagt. Man ska inte förstå allt i vår herres hage sägs det ju. Men det är så kul och se Amos jobba å se han lyckas finna och ställa eller följa efter i gångstånd. Detsamma är det ju med Stoj och Nisken även om att Nisken helst håller sig i närheten av husse, men det växer väll i han å lite mer förstånd och kunskap. Nog för att jag är oerhört partisk i frågan men jag tycker ändå att vi i stort har bra hundar, sedan finns det ju både sämre å mycket bättre hundar. Men som sagt så är jag ju inte helt opartisk i frågan ;0) Det är ju lite trist att jag inte kan låna mig en hund och gå med, men jag vet hur det är att vara hundförare. Om man varit hundförare så vill man inte sitta på pass, och därför är de platserna näst intill heliga eftersom att om folk bara lånar hundar till höger och vänster så kan man ju se sig i stjärnorna om att få gå mer ån två gånger på hösten. Som sagt så förstår jag samtidigt tanken med reglerna kring just hundförare. Annars så var det meningen att jag skulle åka till Äppelbo idag för att möta upp Adam och spendera några dagar där och jaga lite rådjur, men så blev det inte. Nä för igår så ringde dom och talade om att han skulle jobba mån och tis natt, så det var bara att vackert stanna hemma. Det är så tråkigt då man har bestämt och planerat att göra något och så blir det inte så. Jag vet att hans jobb är så och att det är inget han kan göra något åt. Men jag blir i alla fall jätte besviken och det är kanske det jag måste lära mig att inte bli, men samtidigt så känns det svårt att inte bli besviken. Man har ju i alla fall planerat och byggt upp förväntningar. Sedan är ju jag ingen barnafödd optimist precis utan blir kanske mera nedstämd och låg över att saker och ting inte blir som man tänkt. Ja jag kan erkänna att jag blir jätte låg då saker inte blir som jag tänkt och det är ju en del av sjukdomen. Bipolär ja.....vilket helvete känns det som, varför skulle man få det?? Det känns ibland som att det skulle vara bäst för alla om man bodde långt ute i skogen, långt bort från all ära och redighet. Där gör man minst skada på omgivningen känns det som, ibland så verkar man förstöra allt man tar i. Men det som gör mig mest rädd är att allt detta med det bipolära ska förstöra vårat förhållande och att han inte ska orka och lämna mig. Jag hoppas ju innerligt att han inte gör det utan att han orkar stå ut med mig och mitt oerhört svängande humör.