Carpe diem, quam minimum credula postero.: Alla dagar e visst lika långa...

Varje dygn har 24 timmar, varje dygn har 1440 minuter och varje dygn har 86400 sekunder. Och trots att alla dygn är lika långa så känns dagarna med Adam så mycket kortare än de utan honom. De dagarna med honom bara flyger iväg medan de dagarna utan honom släääääääpar sig fram som en hallt snigel ;0) Den förra och senaste veckan har vi varit tillsammans med varandra från onsdag till tisdag, men det gick så sjukt fort. Hann ju knappt plocka upp honom på Lillänge och åka till Strömsund förän det var dags att ta nya bilen å åka ifrån Äppelbo och honom :0( Vi kom upp ganska sent till Strömsund på onsdagen, men det gjorde inte ett dugg bara vi fick vara tillsammans. Vi såg en hel del älg på tors, men skottillfälle kom aldrig, men det var kul å se en skapligt fin tjur med 12 taggar. Ja å varför sköt ni inte den då, undrar ni säkert. Ja men det var ju ingen hund efter den, så då fick det vara ;0P Fredag bar dock byte med sig, så efter flera timmars ståndskall och gångstånds så sköt älsklingen en ko för Barka. Jag var med å skulle kanske ha kunnat skjuta, men avstod eftersom jag tyckte hunden var för nära. Känns som att mitt å Adams förhållande hade fått en dålig start om jag råkat skjuta hans hund. Å ett skott man inte skjutit behöver man hellre inte ångra, eller var det: Ett skott man inte skjutit kan heller inte bli en träff..... ;0) Vi lämnade Hösjöberg Hilton ganska sent å klockan var närmare nio innan vi kom hem till mig, å plötsligt så var saker komplett. Tomheten å tystnaden fanns inte i huset längre, för nu hade jag ju alla jag älskade (ja utom familjen då) där: Adam och hundarna. Dock fann inte Nino det lika roande att det tillkommit en ny familjemedlem utan surade och skulle inte sova i sovrummet som han alltid gör annars. Å när jag burit dit honom så låg han bara å glodde surt på oss, medan Fixen var social å obrydd som alltid. På lör fick älsklingen skjuta ännu en ko, älg nr 110, då efter tre h ståndskall av Amos å Stojan. Kan ju tala om att det syntes att min älskade pappa var stolt över mågen sin ;0P På kväll var vi först på middag hos mor å far och Ina å barnen var hemma, och precis som jag trodde så tyckte dom Adam var väldigt trevlig :0) Efter maten fick Pelle frispel å sprang runt och var helt sjövild och skrattade å drattade på ändan å på magen utan å bry sig. Han for fram så han var alldeles andfådd, men så otroligt charmig!!! Garanterar att han blev så för att Adam var där och att han ville visa upp sig. Senare så var vi till Lilla-A å S-O och träffade gänget och hade fjås-inspektion, klart att han ska få möta mina närmaste vänner och att de ska få se min drömprins. Väl godkänd blev betyget från båda håll. Förvånad? Nej absolut inte, man kan inte tycka annat om någon av vare sig älsklingen eller gänget! Söndag bar inget med sig, utan allt som hittades for ut igen, å världens jävla skitväder. Åt filé-middag å drack ett glas rött å bara myste på kvällen. 04.10 ringde kl på mån morgon å pappa kom kvart i fem å hämtade oss för att vi skulle ta tåget till Gävle å hämta min "nya" bil. Bilen var skitfin och go å köra och resan till Äppelbo och Opsaheden gick bra med ett stopp i Falun för å hälsa på Isak å Maria (Isak var dock på jobb). Kollade på jaktfilm då vi kom hem å sedan åkte vi och drack kaffe hos Jessica och Fredrik som hade världens mysigaste kök, så himla fint! Kändes tungt å lägga sig den kvällen för att vi visste att jag nästa dag var tvungen attt åka hem...så himla trist!! Riktigt skitväder påväg hem, snö, regn, is å slask hela vägen. Tur det var nya dubbdäck, men det tog betydligt längre upp nu än sist. Gjorde typ nada på kvällen annat än å packa inför de tre kommande VP-dagar i Bispgården, stället som Gud glömde och Djävulen inte ville ha ;0P Det har varit tre ganska givande dagar, även om det e tråkigt att planera inför nästa år när man inte e mer än 90% säker på att man får vara kvar. Men vi får utgå från att vi blir kvar, tänka positivt!! Å påtal om å tänka positivt så måste vi, jag å älsklingen, verkligen tänka positivt då det känns tungt att vara från ifrån varandra. Första dagen är alltid så jobbig, då är det fortfarande färskt i minnet och jag kan fortfarande känna värmen och doften från han. Ni har ju säkert hört detta en million gånger, men jag älskar han så mycket att det är nästan skrämmande, men på ett pos sätt :0) Har aldrig tidigare känt så här, därför är det en så häftig känsla då det bara hissnar i magen då jag tänker på han. Det e som å åka berg- och dalbana 1000 ggr/dag, en härlig känsla. Vill bara tala om för världen hur fantastisk han e och hur mycket jag älskar honom å hur stolt jag är över att han är en så underbart fin person, i alla fall i mina ögon. Å det e väll huvudsaken!!! Lägger ut några bilder från veckan som varit :0) Tjolalong!