Vila i frid...

Det finns inget dödsbesked som kommer lämpligt, vare sig det är väntat eller inte. Min farmor dog ju i tisdags och i morse fick jag beskedet att en studiekompis tagit livet av sig igår. 32 år och mamma till två små barn, minsta var 3 månader. Vi hade egentligen ingen nära relation annat än då vi pluggade och vi gjorde arbeten ihop, och efter skolan har det varit ngt sms och sist vi talades vid var för lite mindre än ett år sidan. Men beskedet kom ändå som ett slag i magen och som har rört upp tankar och funderingar. Det kastade mig känslomässigt många år tillbaka till då jag själv stod med ena benet på andra sidan, men fick hjälp att komma tillbaka. Hon fick aldrig den hjälpen hon behövde... Jag kan nästan känna hur hon måste ha känt innan det hände, paniken, ångesten, förtvivlandet och hjälplösheten. Försök förstå hur desperat och hur fruktansvärt jävla förtvivlad du måste vara då du väljer å ta livet av dig när du har två små barn. Jag vet att det är omöjligt att verkligen förstå hur man kan göra det om man inte stått där själv, påväg att avsluta allting, bli fri från sitt lidande. Jag säger inte att det är rätt att göra det, absolut inte eftersom det krossar tillvaron till de som är kvar. För dem börjar helvetet då helvetet e slut för den som tagit livet av sig. Jag har för många år sedan som sagt var stått där med geväret i handen eller med ett rakblad, för att för mig fanns det ingen annan utväg kändes det som. Jag har många gånger fått frågan om jag aldrig tänkte på dom som blev kvar, både ja och nej. Nej för att det fanns ingen annan utväg kändes det som och ja, för att de som blev kvar skulle ha det bättre utan mig. Jag hör ju hur vrickat det låter idag, men i det ögonblicket finns inga vettiga tankar. En sådan här grej är inget man kommer på från en dag till en annan utan det är ngt som sakta växer fram. Men jag tror att i många fall (absolut inte i alla) så vill man egentligen inte dö, utan det är kanske ett sista desperat rop på hjälp. Kanske ett konstigt sätt å ropa på hjälp på, men som sagt så tänker man inte på ett riktigt "nyktert" sätt. Jag tror att för mig har det varit desperata rop på hjälp.Det är nästan tio år sedan sist och av slumpen eller tillfälligheten den gången så tror jag det aldrig var meningen att jag skulle avsluta själv. Allt var klart, brev skrivet, men precis minuterna innan så fick jag ett besök av någon som sällan besökte mig men som kom och bara ville höra hur det var. Det var ingen slump, det måste verkligen ha varit en guardien angel. Jag önskar så att hon som tog livet av sig igår också hade haft en skyddsängel eller fått den hjälp hon behövde. Jag fick tillslut den hjälpen jag behövde och sedan har det aldrig hänt igen, och det ska aldrig hända igen. Aldrig!! Idag e jag sjukt glad över att jag aldrig lyckades, för jag har egentligen allt jag kan önska mig och jag har så mycket att leva för och så mycket att se fram emot. Jag har världens bästa föräldrar, syskon, syskonbarn, hundarna och speciellt en helt underbar pojkvän som jag ska bilda familj med och leva med tills jag blir gammal. Jag har alltid skämts för det som har hänt, rädd för att bli dömd, men dömmer man mig för detta så är man heller ingen vän eller innehavare av förståelse, empati. Ingen dömmer ju ut en om man har cancer el har brutit nacken men för att man mått dåligt själsligt, men skillnaden är ju bara att i sådana här fall syns inte smärtan. Fördommar!! Hennes död har som ni förstått rört upp hemska minnen och jobbiga känslor, men så e det att förr eller senare kommer sådant i kapp en och det får man leva med. Men missuppfatta mig rätt nu, samtidigt påminner det mig om att jag klarade det och lever lycklig idag tillsammans med Adam. Man lär sig uppskatta saker på ett annat sätt då man fått en andra, tredje och kanske fjärde chans, och det finns ingen som man önskar så ont att de skulle få uppleva känslorna runt detta. Till dere som kjente ho og som leser dette, pröv å skjönne hvorfor ho gjorte det å ikke vär sint eller skuffet over ho. Ho fölte nok at det ikke var fantes noen an utvei. Synes vi skall huske ho som den fine å blie personen ho hvar og håpe at ho har det bedre nå. Sender mine varmeste tanker til hennes familie. Vila i frid Silje. Å tack till alla er som funnits vid min sida och som stöttat mig då det varit som jobbigast, och tack till du underbara och älskade Adam för att du finns i mitt liv och gör mig så oerhört lycklig. Älskar dig! Och som avslutning, kom ihåg att ta hand om varandra och lev idag. Carpe Diem!