Jag hatar att göra folk besvikna, dessutom dom man älskar. Sedan om man har lovat att inte göra någon besviken och så gör man det i alla fall, får en ju inte att verka som någon bra person. Jag har lovat älsklingen att inte göra honom besviken, men lik förbannat så lyckas jag med det. Fast det var aldrig meningen!! Det gör mig så ledsen att inte kunna hålla vad jag sagt, känns som jag fört han bakom ljuset. Jag vet att det kanske egentligen inte e mitt fel, men det blir på ett sätt det i alla fall eftersom jag sagt att saker och ting var i box, fast att det visar sig sedan att det inte alls var så. Varför kunde jag inte ta reda på ALLT å i princip få det nedskrivet innan jag sa att det var i princip klart. Det var ju det jag trodde det var..... Det känns som jag har svikit han, men det var aldrig meningen...... :'0( Han har all rätt att vara besviken på mig, jag kan inte klandra honom och jag önskar att situationen aldrig uppkommit. Vad e jag för någon som bygger upp en illusion av ett framtidsboende och sedan så blir det inte, illusionen grusas totalt. Jag vet som sagt var att det kanske egentligen inte är jag som gjort honom besviken, men indirekt känns det som att det är mitt fel att det är JAG och ingen annan som gjort han besviken. Det blir garanterat bra i slutänden, men det blir ju inte som vi tänkt oss...eller som jag sagt att det skulle bli. Men jag trodde verkligen allt var klart, det fanns liksom inte tendenser på att det skulle vara på något annat vis...men så var det. Det e väll det att jag älskar honom så mycket som gör det så ont att göra honom besviken och inte kunna hålla vad som sagt. Nu tror jag väll att han älskar mig lika mycket för det, men jag känner mig i alla fall som en svekfull flickvän. Jag gör säkert en höna av en fjäder, garanterat, men det är så jag känner å känslor rår man ju inte över. Förlåt älskade underbara Adam om jag gjort dig besviken, fast att jag lovat att aldrig göra dig besviken. Älskar dig från nu och till evigheten!
Förutom att jag gör folk besvikna så är jag relativt otrevlig också, ja i alla fall ibland. Jag hatar detta Bipolära helvete!!! Det påverkar mig typ konstant och går ut över min omgivning. Ja jag vet att jag kanske överdriver lite, igen, men det är så det känns. Fick öroninflammation i måndags (Det ondaste jag någon gång har haft!!) och så fort jag blir sjuk så dalar humöret och jag blir sur och gnällig. Jag känner ju själv hur jävla trevlig jag är, men jag klarar liksom inte av att bara vända det. Men nu då öroninflammationen gått över så känner jag mig på mycket bättre humör, i alla fall fram tills ikväll och besvikelse-grejen. Jag tror jag ska gräva ett hål i marken bakom vedboden och gå under jord när det som mest behövs. Dvala. Sådana dagar som man inte ens skulle ha stuckit tårna utanför täcket. Pga detta med Bipolär-saken så är jag nog extra känslig på vad som händer runt mig och i mig. En annan sak som suger energi från mig och som gör att jag inte mår så speciellt bra är att min svarta lurviga prins, Fixen, inte är helt frisk. Jag vet inte vad det är, men blodproverna var inte helt som de skulle, han har en knöl på magen, knölar på prostatan å så minskar han i vikt. Det gör mig så ledsen å tänka på att han kanske inte har så länge kvar... :'0( Han är pigg och glad och visar inga tecken på att vara sjuk (vilket e positivt) annat än att han minskar i vikt. Men det gör fruktansvärt ont att vet att allt inte är som det ska, jag vet att han inte är odödlig och att dom inte lever så länge som man vill. Men jag vill inte att han ska dö, jag vill inte mista honom!!!! Det har ju bara varit han och jag egentligen sedan jag hämtade honom och vi har gått igenom så mycket ihop och han har funnits där då saker varit som värst. Jag står ju inte ensam då han är borta, Nino och Adam har jag ju och så småningom kanske en baby. Det e ju bara det att han ska liksom vara där han också tillsammans med oss tre och det ev barnet. Han ska inte till himlen.... Åååå jag vet inte hur jag ska fixa det då den dagen kommer och det är som sagt så jävla jobbigt att se att han faktiskt inte är odödlig. Fy fan, hemska tanke! Får ta vara på tiden vi har kvar tillsammans, förhoppningsvis så hänger han med, om vi har turen med oss, ett bra tag till. Men som sagt....något är inte som det ska! Men så länge han mår bra, vilket är det viktigaste, så får det vara som det är. Han och Nino är mina små ögonstenar (Adam e min stora ögonsten, men man kan inte jämföra kärlek till en människa med kärleken till en hund. Det är ju liksom inte på samma sätt.) som är oerhört bortskämda eftersom jag kunnat lagt egentligen all min kärlek på dom. Å om man kan säga att man älskar ett husdjur så älskar jag mina hundar jättemycket. Jag älskar ju Adam också, men det är ju som en partner och inte som ett husdjur ;0) Ja detta blev ju ett förbannat positivt inlägg, men alla inlägg kan ju inte vara positiva och roliga. Nej vi får lägga oss och ta nya friska tag i morgon, bryta ihop och komma igen, och försöka ta oss ut på en promenad i alla fall. Ja men jag lovar att vara betydligt positivare i nästa inlägg! Hej hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar