I nästan vartenda tidnings- eller nätuppslag så står det om våldtäkter å framför allt om gruppvåldtäkter. Det vänder sig i magen på mig och det smärtar av å läsa detta som verkar bli mer och mer vanligt, vart är världen på väg? Läste om en 16 årig flicka som blivit våldtagen av 4 män, och tidningen har mage att skriva att flickan fick inga allvarliga skador. Nä inte fysiskt kanske, men hur mår hon egentligen psykiskt? Jag vet inte hur det är, men jag kan tänka mig att det måste kännas som man blivit skändad och förstörd. Hur ska man kunna lita på någon igen? Att en kvinna blir utsatt för våldtäkt av EN man är fruktansvärt och bör inte ska ske, men att bli våldtagen i flera timmar av flera män är nog ännu värre. Vad är det som får dem att göra sådant, vad får dom att utföra detta? Att det felar hos en person som utför en sådan hemsk händelse är egentligen en liten procent av alla män som finns, men vad är det som gör att det på ett och samma ställe är 8 sådana personer som alla är berädda att skända och förstöra en kvinnas liv? Det enda svaret jag kan tänka mig är grupptrycket, det kanske egentligen är bara en eller två som bär den sjuka genen och resten faller för grupptrycket. Fega jävlar!!! Men nu vill jag ju påpeka att det inte e bara män som våldtar och bara kvinnor som våldtas utan det finns också kvinnor som våldtar och män som våldtas, det sistnämnda verkar bli mer och mer vanligt. Hur som helst så är det fruktansvärt det som händer och är ett problem världen över och ingen vet hur det ska förhindras och det enda man kan göra verkar det som är att slå upp det i media så folk blir medvetna om vad som händer. Men en liten människa här kan ju inte göra något åt det som händer i tex Indien, men tillsammans bör vi kunna gå ihop och hjälpa. Frågan är bara hur.....?
Nu till något mycket mer positivt eller hur ska jag uttrycka mig, det positiva i det till det synes negativa. Yrkesvärlden verkar ju inte krylla av jobb för viltförvaltare, så det kan väll hända att jag valde fel utbildning där 2002. Men ja visst, jag skulle ju kunna ha utbildat mig till sjuksköterska och haft jobb men det var ju inte det jag ville jobba med. Men som sagt, med ca 400 000 kr i studielån så vet jag ju att jag skulle kanske ha valt annorlunda. Så nu har jag börjat leka med tanken att sätta mig i skolbänken igen och plugga ett år på distans till Fysioterapeut för hundar, där man jobbar med rehabilitering. Vad man kan läsa så behövs det flera sådana, så jag skulle kanske ha bättre chanser att få jobb om jag utbildade mig till det. Å att studera på distans gör ju att man kanske har större chans att jobba under tiden och behöver inte ta studielån. Ja det tåls att funderas på, men det känns som det kanske skulle leda till ngt positivt.Tänk vad livet skulle bli bra om jag gjorde den utbildningen, fick jobb och att framtiden med Adam var i box med giftemål och barn. Så som sagt, det tål att funderas på! :0) Å funderar gör jag med älsklingen också, inte hur saker ska bli eller inte bli, utan på att jag älskar honom så himla mycket och saknar honom som fan. Han och några kompisar är på hockey ikväll och plötsligt under ett samtal med älsklingen så hör man typ i bakgrunden någon som påstår att han skulle vara otrogen. Vad är det för jävla skitprat!!? Nu litar jag ju på han till 100% och vet hur oseriös kompisen kan vara, men visst hinner tanken eller rädslan slå en. För mig är det det största sveket man kan göra och jag har 0,000 tolerans vad gäller otrohet, ett snedsteg och förhållandet är borta. Caputt! Men som sagt jag litar på honom till fullo trots "skämtet", och hans om du ursäktar idiot till kompis hörde faktiskt av sig sedan och bad om ursäkt för "skämtet". Jag måste vara gammal, torr och sakna humor, men nej...jag uppskattade inte skämtet överhuvudtaget. Hade jag varit där så hade jag fått god användning av min korta karriär, men dock en karriär, av Kickboxning och av min karriär inom Flagfotboll. Ta det som ni vill, men jag tror jag fått användning av det, men absolut inte mot hjärtat, utan mot lösgående idioter! ;0) Ja jag vet jag e hård och att det trots allt är hans kompis, men fel då å bete sig som en normal människa. Vissa saker skämtar man inte om, i alla fall inte till mig. Jag ids inte irritera mig nå mer på han, men han kommer å få jobba arslet av sig för att stiga i mina ögon. Å gällande arsle så var det det som han visade mig första gången vi träffades, jäkligt bra intryck.....Å man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Så....Keep working hard! Nej nu blir det lite fika innan det e dags att hoppa ner i snarklådan! Jo förresten, gjorde säsongen första löpsteg här ikväll på asfalt. Skönt att springa med bart underlag under fötterna. Here we go again! Älskar dig i massor massor Adam! Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar