Tankar en måndagsmorgon!

Vaknade nu på morgonen å ville helst bara dra täcket över huvudet å stanna kvar i sängen! Tittade ut genom fönstret å solen skiner från en nästan molnfri himmel, men idag kändes det som detsamma om det regnat eller varit +35 grader. Det e så mycket nu på så många olika håll, saker som gnager i en som man inte bara kan lägga ifrån sig. Inte nog att man funderar å bearbetar dem på dagtid, utan man ska drömma om det också. Ibland önskar jag att man var som en robot där man kunde vrida känslor av och på, kunna plocka fram dom å sedan vrida av då det blir för jobbigt! Nu har det väll inte hänt någon jätte katastrof i mitt liv på det känslomässiga planet, men det är många småsaker som berör, och många bäckar små...... Sedan blev det ju inte bättre av att Ecco gick bort igår, vi misste ju en familiemedlem å det är aldrig kul. Sedan är det en nära släkting som börjar försvinna från oss, och det är så jobbigt att se hur snabbt det går. Saker som man först fann lite humoristiska, tex att han åkte och "plockade" lingon i början av maj eller skulle sköta om hunden som var på balkongen, där det inte fanns någon hund. Trots att man jobbat med dementa är det jobbigt då det drabbar en anhörig, för ofta tänker man ju att det händer andra men inte mig. Men för att se lite humor i det hela så berättade en korridor-kamrat på internatet en insident om din dementa farmor. Det var så att hans moster hade träffat en ny man och de skulle åka på hemmet för att presentera han för svärmor, som var mer eller mindre dement. De sitter på hennes rum å pratar om väder och vind då hon plötsligt lutar sig fram mot den nya svärsonen och frågar: -Ska jag runka dig? Stackarn hade ju blivit chockad å hade som naturligt tackat nej, varpå tanten svarade -Nej da så... Å så hade hon fortsatt att prata som om inget hade hänt. Hur vida han kom å besökte henne igen är okänt :0) Räknar dagarna tills jag ska gå på semester, det e 12 dagar kvar men det känns som hjärnan redan tagit semester! Men det e bra att jag har mycket att se fram emot i sommar, som att Nino kommer, en massa kalas med vännerna, panelbyte av huset (ser mest fram emot då det e klart), danser å stråket. Att saker inte kommer å bli helt som man tänkt får man räkna med, hur trist det än är. Trodde ju Ecco skulle finnas kvar över sommaren, att det bara skulle vara å ta choklad å äta den eller att släktingen skulle vara den han varit de sista åren. Men nu levde inte Ecco över sommaren, det e svårt att ta choklad om den e inlåst och det är tungt att leva med vetskapen om att kanske till hösten känner han, släktingen, inte igen mig. Älskar citatet från Forrest Gump: "Life Is like a Box of Chocolates... You Never Know What You're Gonna Get!" Å det e ganska sant! Måste kanske pröva gå ut så jag inte somnar här i soffan, börjar jobba om en timme å gruvar mig, men semester i huvudet...

"Det är lättare att leva än man tror; det gäller bara att acceptera det omöjliga, klara sig utan det nödvändigaste och stå ut med det outhärdliga." / Kathleen Norris

"Semester: tillfälligt uppehåll i en människas dagliga ogärningar" / Niels Chr. Geelmuyden