Så nära men ändå så långt bort! Jagade område 1 idag vid Kläpptjärn och Sönna-flon. Vi utgick från samma ställe som igår morse eftersom den nästan var helt ogått då Amos stack iväg på Stojans älg. Amos gjorde en gigantisk söktur innan han kom tillbaka (vid det laget hade Stojan ståndskall ovan för Kläpptjärn) och fick tag i nå spår så han drog iväg i 160 rätt österut. Ganska snart hördes hans skall också, men det stod inte stilla. Rundade Stor-flon, kastade för L som satt västa flon men som hann se att det var en liten oxe. Stojans älg hade tagit över Koltjärn, och Amos älg verkade ta samma väg. Men så plötsligt så hörs det skall från 3 hundar och på pejlen syns det att Amos å Stojan är på samma ställe å skällde alltså på samma älg. Den tredje hunden var en från grannlaget som antagligen hade med sig älgen in på vårat å då hängde våra på. Vi träffade Månkler å Mannen på Smitt-vägen och vi stod en stund och lyssnade på skallen som kom närmare, en mäktig upplevelse. Hör att det kommer närmare å närmare så vi springer upp Smitt-vägen och brorsan säger att jag ska få skjuta. Osäkrade studsaren å kände hur adrenalinet pumpade i blodet å hur pulsen ökade markant. En nervpirrande men härlig känsla, skulle jag få min första älg?! Så hör vi hur det brakar å knakar i skogen å vi hör älgen frusta och hundarna skälla. Å rätt som det är så kommer älgen ut rätt framför oss och hundarna ligger precis i hasorna. Upp med geväret, vänta (vi pratar bara om någon sekund), men så kastade älgen och kom aldrig upp på vägen. Trots att geväret var uppe så fanns det aldrig en ren skottchans eftersom hundarna låg alldeles uppi. Men jag ska lova att jag var skakis, det var ju så jävla nära att jag fått skjuta första älgen. Ekipaget tog över vägen längre ner, passerade i bortkanten av Faugel-myra innan det drog rätt över Stor-flon och tog tyvärr över Vågen. Så där kammade vi noll, fast det var så nära!!! :0) Trots att pulsen var hög å det var ett gjytter av älg å hundar så fanns tryggheten å lugnet av att pappa å brorsan var där. Pappa var berädd om det behövdes understödseld och brorsan stod bakom mig å pratade lugnt att jag sku vänta lite å tänka på hundarna osv. Min bror är verkligen något speciellt, på ett positivt sätt, och hans stöd i situationen var mycket värt (det var ju pappas å). Det är svårt att tro att för ett år sedan så pratade vi inte med varandra, vi knappt hälsade på varandra, trots att vi bor 20 m från varandra. Å allt detta pga att jag valde ett förhållande som var näst intill värdelös, och som jag i efterhand kan se att jag borde dumpat redan då han hotade att nacka syskonbarnens katt första gången han var dit. Så jag klandrar verkligen inte brorsan för att han inte helt gillade mitt val, å i efterhand så förstår jag honom VÄL! Det tog mig över ett år att inse att han var crap, och det innebar också 1 års förlorad kontakt med min bror. Jag kan inte fatta hur jag kunde.... Från februari i år, då jag tog mitt förnuft till fånga, så tog det flera månader och många å långa samtal innan jag å brorsan hittade tillbaka till varandra, men idag är våran relation starkare än någonsin. Å idag kan ingen tro att vi för ett år sedan var osams och inte pratade med varandra. Jag e så glad att det ordnat sig, men en sak är säker, jag kommer aldrig att göra om samma misstag, för jag älskar verkligen min bror. Så tack Månkler för att du fanns där idag! :0) Nu kom vi lite bort från jakten, men det hände inte speciellt mycket på em. Stoj försvann med en älg å Amos skällde på något som mycket väl kunde vara en björn. Men när vi kom inpå så knakade det till å det fanns inga älgspår på platsen, bara nertrampad mossa....
"Den största adrenalinkick man kan få är när man gör det man alltid så gärna velat göra. Det känns nästan som att flyga utan flygplan" / Charles Lindbergh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar